Adam Lundgren: "Hilma satte färg på världen"

Att träda in i Operakällarens matsal är som att resa hundra år bakåt i tiden. Runda bord med vita dukar, inramade av väggmålningar, förgylld ekpanel, kassettak och takkronor. Platsen är på många sätt en perfekt utgångspunkt för den svenska konstscenen runt det förra sekelskiftet. Då flanerade konstnärer som Anders Zorn och Albert Engström runt i dessa lokaler. Det skålades och det bråkades, egon blåstes upp och krossades. Det manliga geniet stod i centrum.

Idag är det en annan svensk konstnär, då långt från Operakällarens skrål, som fått huvudrollen på den internationella scenen. Hilma af Klint räknas numera till en av våra största svenska konstnärer, nära 80 år efter sin död.

- Vi har fått revidera historien kring vem som var först med abstrakt konst. Man får en känsla av att alla gick runt i en svartvit värld, och så som hon jobbade med färger, det är inte riktigt det man tänker när man tänker på konst från den tiden, säger Adam Lundgren då vi träffar honom i en av salarna en våning upp från matsalen.  

Adam spelar Hilmas bror, Gustaf af Klint. Syskonens relation spänner över en lång tidsperiod, från 1800-talets senare hälft och långt in på 1900-talet. En period då synen på konst förändrades radikalt, modernismen fick fäste och de första stegen mot kvinnornas frigörelse inom konsten gjordes. Men trots vetskapen om Hilmas talang får Gustaf aldrig uppleva systerns genombrott.

Adam spelar Hilma af Klints bror i Lasse Hallströms nya storfilm Hilma. 

– Tittaren kommer få se hur filmen gestaltar det visuella, vilka fantastiska färger Hilma jobbade med. Hon var otroligt modern i sitt tänkande och agerande.

Trots att Adam Lundgren själv inte anser sig vara särskilt konstkunnig medger han att det finns en förtrollning kring konstscenen runt förra sekelskiftet.

– Paris hade varit coolt att leva i då, det har ju varit en konstmetropol så länge. Prag besökte jag i somras och det hade också varit intressant, men Paris var speciellt, det var så…absintigt!

Han hejdar sig lite.

– Men det är ju som huvudkaraktären i Woody Allens film Midnatt i Paris konstaterar – man romantiserar alltid den tid man inte själv lever i.